Det var inte förens allting var slut. Förens det inte fanns någonting att rädda längre. När alla viskade om hur kära vi var. Ni är så kära i varandra men ni vet inte om det. Inte än. Ni ser inte varandra, ni är för nära för att veta om det. Vi ser det ni inte kan se. För vi höll för öronen, blundade och sa ingenting.

Det var inte förens vi släppt allting helt. Förens vår låt inte spelades längre. För den fanns inte längre. Det var inte förens jag slutade skriva om dig. Förens jag raderade alla bilder. Alla våra vackra bilder på oss tillsammans. Förens jag slutade titta på dina bilder. Läsa dina texter. Det var inte förens jag nästan glömde dig tills jag började minnas dig igen. Det var inte ens förens på slutet då jag insåg det. Att jag inte tror på kärlek vid första ögonkast. För det var kärlek vid sista ögonkast.

När jag insåg att nu var det dags. Att släppa taget. Även om vi båda bestämt det tillsammans och det kändes så rätt, men ändå så fel. Att någon annan skulle hålla i dem händerna jag en gång hållt i. Pussa dig på kinden, mina kinder... Att någon annan skulle krama dig... Någon annan skulle känna den där doften. Den där doften jag älskade.. Det var inte förens jag förstod att du skulle vara någon annans.. Jag ville springa tillbaka. Det ville han med. Men vi gjorde ingenting. Vi bara lät det vara. Även om vi båda föll just då. När ingenting gick att rädda längre.

Texten tagen från www.ohstefanie.devote.se 



P u s s  E l i i n ♥